| 
| 
	
 
| 2 
registrerede Arne Thomsen
,(1   usynlig), 
130 
gæster og
159 
søgemaskiner online. |  
| 
	Key:
	Admin,
	Global Mod,
	Mod
 | 
 |    | 
| 
| 
| #28417 - 21/10/2019 19:03  Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie] |  
| 
|   veteran
 | Registeret:  04/04/2008 Indlæg: 3512
 |  |  
| 
I Frödings digte findes mange ligheder og forskelle til tanker der i dag plager tænksomme mennesker, samt antydninger om livet og de konventioner der også plagede livet af ham:   
 Friheten
 
 
 Ej blir viljan frigjord av att färdas
 mjukt på dynor, ej att fritt i lastens
 famntag lata sig en levnad lång,
 fri blit viljan först, när den fått härdas
 från en veklings ragling till gymnastens
 genom självtvång fria hjältesprång.
 
 Men när viljans gång är stolt manhaftig
 och när viljans alla senor spänna
 muskelkraft i järnhård fjädersvikt,
 skall ändå dess arm ej frisk och kraftig
 famna livets välbehag, blott känna
 tvångets tyngd med ständigt större vikt?
 
 *
 
 En kärleksvisa
 
 
 Jag köpte min kärlek för pengar,
 för mig var ej annan att få,
 sjung vackert, I skorrande strängar,
 sjung vackert om kärlek ändå.
 
 Den drömmen, som aldrig besannats,
 som drö, var den vacker att få,
 för den, som ur Eden förbannats,
 är Eden ett Eden ändå.
 
 - Gustaf Fröding.
 
 mvh & goaftning..
 Simon
 
 Redigeret af Simon (21/10/2019 19:10)
 |  
| Top |  Svar  Citer |  |  |  
| 
| 
| #28442 - 25/10/2019 16:36  Re: Mellemrummet
[Re: Simon] |  
| 
|   bor her
 | Registeret:  02/05/2009 Indlæg: 1015
 |  |  
| 
Hej Simon
 Fra Sverige til Norge og flere skønne oplysende ord ...
 
 Brev til lyset
 
 Morgenens papir er veldig foldet ut
 på jorden, det er en ny dag
 og en traktor som alt er fremme med sin
 klumpete neve
 og skriver et brev til lyset, hver bokstav
 brummer den høyt for seg selv, for det har
 meget å si
 at alt kommer med, både tordnen og biene,
 maurveien som har strukket ut sin lille
 silkefot i gresset, vår fred
 og den uro vi har med alt, skal den ha med.
 
 Store fuktige linjer og en langsom hånd
 som ryster svært men nu er alt sagt,
 siden er full og alt legges åpent frem
 som et brev til ingen, plogenes brev
 til lyset som den kan lese som vil.
 
 Rolf Jacobsen
 
 ***
 
 i mai
 er treet en sang
 vinden synger
 om høsten
 står treet med stjerner
 i sine hender
 
 Jan Erik Vold
 
 ***
 
 Vi sitter i slørblå junikveld
 og svaler oss ute på trammen.
 Og alt vi ser har dobbelt liv,
 fordi vi sanser det sammen.
 
 Se – skogsjøen ligger og skinner rødt
 av sunkne solefalls-riker.
 Og blankt som en ting av gammelt sølv
 er skriket som lommen skriker.
 
 Og heggen ved grinda brenner så stilt
 av nykveikte blomsterkvaster.
 Nå skjelver de kvitt i et pust av vind,
 – det er som om noe haster…
 
 Å, flytt deg nærmere inn til meg
 her på kjøkkentrammen!
 Den er så svimlende kort den stund
 vi mennesker er sammen.
 
 Hans Børli
 
 
 Ha' en herlig stormende weekend
 RoseMarie
 |  
| Top |  Svar  Citer |  |  |  
| 
| 
| #28447 - 26/10/2019 13:11  Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie] |  
| 
|   veteran
 | Registeret:  04/04/2008 Indlæg: 3512
 |  |  
| 
Hej RM..
 Tak for morgenlys, her kvitteret med...
 
 
 En Morgondröm
 
 I.
 
 Jag sov och jag drömde
 om Ariens land,
 där solguden tömde
 med givmild hand
 kring allt överallt i en lycklig ängd,
 som sadan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
 sitt liv, sona håvars mängd.
 
 Jag drömde om aplar i mäktiga hag
 kring urskogens väldiga vattendrag,
 om körsbärdungar och vinbärssnår
 kring floden, som enslig i dälden går,
 om vete, som självsått ur jorden stiger
 i ödemarksdalen, där allting tiger,
 om humle, som klänger ocj slingrar sig fram
 i skogens tystnad från stam till stam.
 
 Och ängar sig breda
 kring bäckars fall,
 där herdarna leda
 sin hjord i vall,
 när kvällen sin dagg över landet smör
 stå väntande hustrur och mör.
 
 Och mannen är stark och kvinnan vek
 och ungdomen yster och vig i lek,
 ett naket folk, för stolt för ok,
 för rent för dräkternas skökodok.
 Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
 ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
 det är för att göra sig särskilt grann
 och vackar och kär för en älskad man.
 
 Vid viken, vid kröken,
 som älven slår,
 den stigande röken
 ur tjällen går,
 där syssla i ro med de yngsta sma,
 som lipa och le, där de tulta och gå,
 de gamla, de silvergrå.
 
 Men högt på en klippa i frihet og ljus
 och högt över töcknen är konungens hus,
 på vidden och branterna runtomkring
 vid nidsommartid hålles folkets ting,
 och konungen dömer från domarestolen
 och tänker för folket och talar med solen,
 och solen sår ned sina gudomssvar
 om allt som skall bliva och är och var.
 
 
 II.
 
 Där strövar i skogen en fri ung man
 och ingen är fri ung man som han,
 hans blod är en störtsjö i vårstormtider,
 hans trots önskar strider
 och allt vill han fresta och allt han kan.
 Den säkraste brottarn och måttarn
 han prövar med näven och lansen
 och kysser, när rast är i dansen,
 de vackraste flickorna fritt
 i vredgade friares mitt.
 
 Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
 hur allt, när han strövade muntert åstad,
 bar skick av en fri ung man,
 hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
 som visste han nog
 att gudarnas ättling
 och älskling och like var han.
 
 Han strövar med glättiga fjät framåt
 på skogens vilda stråt,
 han stannar och ler åt små kryp,
 som måtta åt tån med ett nyp,
 han gäckas med gökar, han retas med trastar,
 han följer för ro skull ett spår,
 på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
 att se på en fisk som slår,
 han faller på knä invid randen
 och ligger och dricker ur handen.
 
 Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
 av glädje åt bilden, som vattnet bar,
 den visade gudarnas ättling,
 hur manvuxet vacker han var.
 
 
 III.
 
 Fina fötter, nätta små,
 kliva långt och slugt på tå,
 än de skynda, än de väja,
 knätt och kny, för ljud och speja,
 om ej någon hörda små
 fina, nätta fötter gå.
 
 Kny och knätt, nu le och lura
 glada ögon bak en stam,
 och en flickas axlar kura
 sig ihop som rädda lamm
 och försiktigt förtänksam
 smyger hon sig fram.
 
 
 IV.
 
 Och med ett som en vind
 stryker flickans arm över jägarens kind
 och har täckt honom ögonen till,
 och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
 han kan inte blir fri,
 han må sträva så mycket han vill.
 
 ”Stackars Dum och Egenkär
 där,
 kann du gissa vem det här
 är?“
 
 Och hon kniper och drar
 och hon rycker och slår för att frampressa svar
 och att skrämma den älskade rädd,
 och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
 men den pinan är len
 som ett smek på en kärleksbädd.
 
 Blint han kämpar att bli lös,
 travar, gissar: ”Nyp och Klös
 är ditt namn och Udd och Sticka,
 Riv och Ryck och – släpp mig, flicka!“
 
 Och med ett med ett skratt
 blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
 och han drog henne tätt
 mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
 och hon klängde sig fast,
 och hon snyftade till och i gråt hon brast,
 och hon sökte hans blick,
 och en glimt av hans innersta själ hon fick.
 
 Och som knoppen av Ariens ros en vår
 sina skylande blad från pistillerna slår
 inför sol, inför vindar och frön
 låg hon naket och utslaget skön
 och med vittskilda knän och med skälvande sköte
 var den älskades åtrå i möte.
 
 
 *
 
 
 Och som hjärtblad i en blomsterskida,
 heltförenta nyss, när skidan brast,
 än vid sömmen hålla troget fast,
 höft vid höft och sida invid sida,
 syskonkärligt lågo hon och han
 ännu flämtande och ännu röda
 av sin kärleks första bråda möda
 tätt med armen knuten om varann.
 
 Men med ljuset, som i rymden flammar
 av den evigtklara lyckans rike,
 kom lycksalighet som sändebud,
 milt välsignande från ljusets gud
 likt en solglimt mellan skogens stammar
 över gudens sons och dotters like,
 mänskosonen och hans brud.
 
 - Gustaf Fröding.
 
 mvh & god weekend..
 Nissen
 
 Redigeret af Simon (26/10/2019 13:12)
 |  
| Top |  Svar  Citer |  |  |  
| 
| 
| #28452 - 27/10/2019 13:06  Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie] |  
| 
|   veteran
 | Registeret:  04/04/2008 Indlæg: 3512
 |  |  
| 
P.s.: Intet sir mere om et hjems beboere end husets bibliotek, der stort som småt afslører private interesser og tanker, livet bag murene udadtil, hvorfor biblioteker i store huse som regel har været anbragt i tilstødende værelser, stedet hvortil nogen trak sig tilbage – til sammenligning har noget af det mest forvirrende været kollektivers biblioteker, særlig dem der var således indrettet, at beboerne næsten delte alt fra underhylere til koner – hvor det altid er spændende at gå på opdagelse i private biblioteker, selvfølgelig dersom huset ikke er indrettet som et udstillingslokale, før salg. Her et tit ind bag forhænget hos Leonard & Virginia Woolf, et brugsbibliotek med spændende titler til mulig inspiration: http://ntserver1.wsulibs.wsu.edu/MASC/OnlineBooks/woolflibrary/woolflibraryonline.htm mvh Simon P.s.: nu vi er ved det private, har man vel ikke sløset med søndagens prædiken til personlig opbyggelse! ;) |  
| Top |  Svar  Citer |  |  |  annonce 
 
 |   |